Det blir bättre, i dag har det i alla fall känts bättre. Jag tror att det är lätt att hamna i ett hjul av tankar som äter upp en. Det är svårt att sätta stopp för ett rullande hjul i nedförsbacke. Man får helt enkelt kasta sig över hjulen och slänga det åt skogen. Dålig jämförelse kanske. Men det är lite så det känns. Jag vill inte att min ångest ska stå ivägen för mitt liv. Man säger att alla människor är lika mycket värda. Jag borde vara värd minst lika mycket. Dumheter har man gjort. Men jag har egenligen inte skadat någon. Jag skadar nog mig själv mer med mitt sätt att se på mig själv. 

Min mamma är fantastisk. Hon var tvungen att stå ut med min fars egenheter under skilsmässan då jag var liten. Han var rent utsagt hemsk. Han är en sån här människa som kan vrida på saker och ting så att det låter som en äng med röda roser, barn som skrattar lyckligt och en himel som är så blå att den nästan svider i ögonen. Sveriges nationalsång spelar såklart i bakgrunden av en violin kvarett i rosa kjolar. När det egentligen är ett barn som sitter uppe på sitt rum och håller för öronen så att hon ska slippa höra hennes far gorma och skrika i fyllan. När han egentligen får sin omgivning att känna sig liten jämfört med honom. Att han trycker ner sin dotter så hårt i gyttjan att det faktiskt går så långt att hans dotter hellre önskar sig döden än att finnas till på denna jord. Men utsidan tror alla att hans liv är fantastiskt. Så var min barndom. 

När jag pratar med min mamma så blir jag arg. Jag förstår inte hur hon klarade att gå igenom skilsmässan så ensam. Hon hade ingen och trodde att hennes barns liv var så fantastiskt med hans nya familj. Ingen vågade säga hur det egentligen var så klart. Men han fick henne att tro att hon var fruktansvärd. Det gör mig förbannad, För att det är hon som har tagit hand om hans barn. Han har inte tagit hand om oss. Han är inte frisk. Jag har aldrig i mitt liv mött en så manipulerande människa. Samtidigt tycker jag synd om honom. Att han inte förstår världen som finns runt omkring. Att han är så stolt att han skyller på alla i sin omgivning och kan inte se att han har begått så många misstag. Ett misstag var att han valde bort mig. Nej pappa, jag blev inte dålig för att min mamma är "dålig". Jag blev dålig när jag var tonåring för ditt drickande, jag blev dålig pga hur du behandlade mig och över hur du fick mig att känna. Jag har förlåtit dig. Frågan är dock om du någonsin kommer kunna förlåta dig själv den dagen då paletten faller ner. 

 

 

/A

Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att bli hittad. I den här världen känner jag mig väldigt liten. Allt jag drömt om, jag trodde jag var påväg. Nu är vägen jag går klädd i dimma. Jag kan inte höra tonerna till melodin som mitt hjärta sjunger. Dagarna går och det spenderas med att jag drömmer. Här och nu är jag naken och skör, mina ärr är synliga för omvärlden. Jag vill hitta en plats där någon som mig hör hemma. Gud, jag vill inte vara ensam.. Jag ber om en ängel som tycker om mig även de dagar då jag har ångest. Det känns som att det spelar ingen roll hur många tårar som faller ner och bränner längst min kind. Jag hittar mig själv på samma ställe ändå. I skogen är det tyst och solstrålar lägger sig i mossan mellan träden. Jag skulle kunna stanna här för evigt. Men 5 minuter bakåt är redan historia och jag måste gå och sätta mig i bilen och köra hem. Vart ska jag ta vägen?

 

 

/A

Paniksyndrom.

Det fick jag höra i dag. Hade aldrig hört talas som panik syndrom förr.

Men jag är glad att jag äntligen får veta varför det blir som det blir ibland.

Jag har just proppat i mig två atarax för att motverka en attack.

En god nyhet är att jag ska på jobb intervju på fredag, jag är jätte glad.

Mitt liv har varit som en berg och dal bana under det senaste året. Rastlös som jag är så vet jag att jag inte kommer kunna vara nöjd med ett jobb. Jag måste göra mer, få ut min kreativitet någonstans, i någon form.

Jag är här och jag orkar inte fly från mig själv längre. Jag vill bli stark igen.

 

A

Det strömmar så många tankar igenom mitt huvud. Var kommer jag vara om 10 år? I vems armar kommer jag hamna? Jag är duktig på att leva i framtiden, sämre på att leva i nuet. Jag är en oroare. Ibland lever jag i historian, det som har hänt förr. Jag har svårt att lämna saker bakom mig och acceptera det som händer just nu idag. Att jag är arbetslös idag, den enda nyttan jag gör i livet i dag blir att hämta mammas bil på verkstan. Det är svårt att acceptera nuet då jag vet att det kommer bli bättre sen. Ibland är jag rädd av någon anledning att jag inte kommer hinna med att det blir bättre. Att något stort och hemskt kommer hända så att jag inte hinner få leva "lyckligt" dvs stabilt hädan efter.

Jag behöver struktur. I dag fick jag veta att jag har någon form av ångest diagnos. Jag är lättad över att det inte var något värre som borderline. Borderline har jag växt upp med. Min älskade syster har denna diagnos och det är inte en enkel diagnos. En ångest diagnos kan vara, PTSD, Fobi eller Tvångs tankar. Jag tror mest på PTSD för att fobier har jag inte och inte heller tvångstankar. Men för mig så spelar det ingen roll. Jag förtjänar ett bra liv precis som alla andra. Kärlek, jag förtjänar kärlek. Fastän det ibland känns som att jag inte gör det. När jag tänker efter så vet jag inte riktigt vad det är jag har fått mig själv att tro att jag har gjort som inte förtjänar kärlek. Jag har varit ung och dum. Jag är inte så dum längre.

Jag har varit väldigt kärleksfull, men de män som har fått min kärlek har inte gett mig varm kärlek tillbaka. De har gett mig något som jag har trott varit kärlek men det var något helt annat. För i kärlek ska det finnas respekt. Jag fick ingen respekt. Jag blir arg när jag skriver om det. De sägs att det är ett friskhets tecken. För att om man är ledsen för något som någon annan har gjort mot en under en lång tid, så är det lätt att lägga skuld på sig själv. Men nej, det tänker jag inte göra längre. Fel gör vi alla, men så mycket fel i livet har jag inte gjort för att bli behandlad som damm. Jag är nog lite rädd för kärlek också, för hur det faktiskt ska kännas. Jag vill få reda på hur bra kärlek är. Hur det känns att bli respekterad av en man. Hur det känns att vara med en man som tycker om mig precis som den jag är, även då jag har mina dagar med ångest. Någonstans finns han får vi hoppas.

 

/ A

Take these demons take them out of my head
I wont believe them, i wont believe them
Take these demons take them far away from me
I wont believe them, i wont believe them

Hold your head up, don't let them push you down
Down to the floorboards, down to the floorboards
Hold your head up, don't let them push you down
Down to the floorboards, down to the floorboards

 

Jag skrev ett mejl till Jack Moy och Glöden idag. Tackade dem för deras låt "Hold your head up". Den har tagit mig igenom det senaste dagarna. Det var länge sedan jag njöt så mycket av musik. Jag har legat i soffan i vardagsrummet och satt på låten på repeat. Annars har musik varit ett enda stort krav under det senaste året. Jag hoppas jag en dag hittar tillbaka till musiken. Det finns en del av mig som vill kunna leva på att skriva musik. Vi får se vad som väntar i framtiden :)

 

/ A

Det regnar utanför fönstret. Jag tror att luften utanför är frisk. I träden finns nyanser av gult och rött och jag tycker mig se lite frost i gräset. Det är höst, det var inte länge sedan det var sommar. Tiden går så fort och så sakta.   Idag känns det bättre. Gårdagens ångest har jag lämnat i gårdagen. Vad är viktigt för mig i dag? Söka jobb, igår kväll väntade jag på morgondagen för att på en måndag kan du ta tillbaka lite av kontrollen på ditt liv. En söndag då allt är stängt så måste man bara att lära sig finnas. Ska även ringa min kontakt på vuxen psyk idag. Ska förklara att det känns som att jag är tillbaka på ruta ett. Funderar även på om man ska höja dosen på medicinen. 3 ångest attacker på 2 dagar är för mycket. Det tar på krafterna. Jag har 3 kortsiktiga mål som jag tror kommer att gynna mig. nummer ett: skaffa ett jobb i grann staden, nummer två: påbörja en KBT behandling, nummer 3: gå en kurs på universitetet. Sen så klart som jag skrev igår, inte en droppe alkohol.

För att min ångest dyker ofta upp i samband med att jag känner mig ensam och kontroll lös. Det är så enkelt att låta sig själv vara ensam Det är bara att ta sig igenom det här. Trotts allt så finns det ingen som har dött av "ångestdöden".

 

/ A

Jag stampar i golvet för att känna fötterna på jorden. Jag stirrar på klockan och räknar sekunderna. Sen tittar jag ner på min hand där jag har skrivit "2013". ¨Året är två tusen tretton, jag är 22 år gammal och försöker motverka attackerna som plågar mig. Jag är här och nu och jag kan ta kontroll över mina känslor. De får inte kontrolera mig. Ångest är som en köttsoppa med blandade råvaror. Potatis, kött, morötter, lök. Mina känslor, blandade känslor som mest består av skamm.

Sommaren var den värsta som hänt mig, kanske även den bästa. Jag försöker att lära mig att leva med min panik ångest. Det är svårt. Jag kan inte längre leva på samma sätt som jag brukade. Min psykolog säger att jag måste "leka av mig lite" eftersom att jag var upptagen under hela min tonårs tid att kämpa för en stabil vardag. Jag trodde att jag var klar med att kämpa. Men nu så kom det här. Provade att gå ut och festa i går. Jag har minnesluckor och en ångest innanför bröstet som äter mig och svider in till benet. Min självkänsla är i botten och det känns som att mitt liv inte är värdefullt. Jag vill att mitt liv ska kännas värdefullt. Döden är inte ett alternativ, en gång mådde jag bra och jag vill komma dit igen en vacker dag. Den dagen kommer att bli så vacker. Ligga på ängen och dra handen genom gräset, se upp mot himlen och försöker se kaniner bland molnen. Det är en sak jag har insett att jag måste göra för att komma til den där dagen. Det är att sluta dricka alkohol. Min far är alkolist. Jag tänker inte bli den samma. Jag är rädd att jag faktiskt har blivit en. Men nu har jag fyllt min kvot. Har supit sen jag var 13. Jag är less på att vakna upp och inte minnas vad jag gjorde kvällen innan. Jag tappar mina gränser. Jag skäms över mig själv. Jag vill inte skämmas över mig själv, för det har lett till undvikande. Vill inte att människor ska se mig på stan, vill inte att någon ska se hur trasig jag är. Jag klarar inte av att bli avvisad, så jag frågar aldrig, då blir jag inte avvisad heller. Jag tycker synd om den man som en vacker dag kommer ligga brevid mig i gräset. Det kommer bli svårt att klara av mig. Jag längtar tills i morgon, då är det måndag och då kan jag söka jobb. Ta mig ifrån den här staden. Tack Gud för idag, även om det gör så ont så vet jag nu vad jag måste göra. Jag måste lära mig att leva med den här köttsoppan och sluta göra saker som får mig må som en rutten potatis.

 

A

tiden bara går, jag hittar inte vägen. dagen kändes så bra sen börjar gamla tankar komma in tillbaks. när blev jag så svag? har svårt att tro att någon verkligen förstår. Ge och ge när får man tillbaks? det sägs att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men jag vet inte om det stämmer. Jag är stark ensam, helst förvinner jag i tankar om var jag vill hamna. Varje gång jag lever i nuet och känner mig själv andas så trivs jag inte där, då känner jag verkligen vem jag är och det är så tyst. 

Det svåraste är att hitta trygghet i att tro att man kan komma dit man vill och strunta i vad andra tycker. 

Alla vill nog vara speciell för någon men jag tror inte att jag är speciel för någon, och det kommer nog aldrig bli så. Mest arg är jag över att jag blir såhär, det känns inte som att det är jag. Utan något annat som har kommit upp till ytan ganska många gånger under senare tid. Varje gång står jag vid ett val, lyssna och falla djupt eller att säga i från. Nu sitter jag och diskuterar med mig själv så jag inte faller djupt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ångest, ångest, ångest

kan du inte bara försvinna ur mig?

är här men jag vet inte var jag ska börja

en ledtråd skulle göra allt bättre

men jag måste kämpa mig fram själv