anythingbutusual.blogg.se

Take these demons take them out of my head
I wont believe them, i wont believe them
Take these demons take them far away from me
I wont believe them, i wont believe them

Hold your head up, don't let them push you down
Down to the floorboards, down to the floorboards
Hold your head up, don't let them push you down
Down to the floorboards, down to the floorboards

 

Jag skrev ett mejl till Jack Moy och Glöden idag. Tackade dem för deras låt "Hold your head up". Den har tagit mig igenom det senaste dagarna. Det var länge sedan jag njöt så mycket av musik. Jag har legat i soffan i vardagsrummet och satt på låten på repeat. Annars har musik varit ett enda stort krav under det senaste året. Jag hoppas jag en dag hittar tillbaka till musiken. Det finns en del av mig som vill kunna leva på att skriva musik. Vi får se vad som väntar i framtiden :)

 

/ A

Det regnar utanför fönstret. Jag tror att luften utanför är frisk. I träden finns nyanser av gult och rött och jag tycker mig se lite frost i gräset. Det är höst, det var inte länge sedan det var sommar. Tiden går så fort och så sakta.   Idag känns det bättre. Gårdagens ångest har jag lämnat i gårdagen. Vad är viktigt för mig i dag? Söka jobb, igår kväll väntade jag på morgondagen för att på en måndag kan du ta tillbaka lite av kontrollen på ditt liv. En söndag då allt är stängt så måste man bara att lära sig finnas. Ska även ringa min kontakt på vuxen psyk idag. Ska förklara att det känns som att jag är tillbaka på ruta ett. Funderar även på om man ska höja dosen på medicinen. 3 ångest attacker på 2 dagar är för mycket. Det tar på krafterna. Jag har 3 kortsiktiga mål som jag tror kommer att gynna mig. nummer ett: skaffa ett jobb i grann staden, nummer två: påbörja en KBT behandling, nummer 3: gå en kurs på universitetet. Sen så klart som jag skrev igår, inte en droppe alkohol.

För att min ångest dyker ofta upp i samband med att jag känner mig ensam och kontroll lös. Det är så enkelt att låta sig själv vara ensam Det är bara att ta sig igenom det här. Trotts allt så finns det ingen som har dött av "ångestdöden".

 

/ A

Jag stampar i golvet för att känna fötterna på jorden. Jag stirrar på klockan och räknar sekunderna. Sen tittar jag ner på min hand där jag har skrivit "2013". ¨Året är två tusen tretton, jag är 22 år gammal och försöker motverka attackerna som plågar mig. Jag är här och nu och jag kan ta kontroll över mina känslor. De får inte kontrolera mig. Ångest är som en köttsoppa med blandade råvaror. Potatis, kött, morötter, lök. Mina känslor, blandade känslor som mest består av skamm.

Sommaren var den värsta som hänt mig, kanske även den bästa. Jag försöker att lära mig att leva med min panik ångest. Det är svårt. Jag kan inte längre leva på samma sätt som jag brukade. Min psykolog säger att jag måste "leka av mig lite" eftersom att jag var upptagen under hela min tonårs tid att kämpa för en stabil vardag. Jag trodde att jag var klar med att kämpa. Men nu så kom det här. Provade att gå ut och festa i går. Jag har minnesluckor och en ångest innanför bröstet som äter mig och svider in till benet. Min självkänsla är i botten och det känns som att mitt liv inte är värdefullt. Jag vill att mitt liv ska kännas värdefullt. Döden är inte ett alternativ, en gång mådde jag bra och jag vill komma dit igen en vacker dag. Den dagen kommer att bli så vacker. Ligga på ängen och dra handen genom gräset, se upp mot himlen och försöker se kaniner bland molnen. Det är en sak jag har insett att jag måste göra för att komma til den där dagen. Det är att sluta dricka alkohol. Min far är alkolist. Jag tänker inte bli den samma. Jag är rädd att jag faktiskt har blivit en. Men nu har jag fyllt min kvot. Har supit sen jag var 13. Jag är less på att vakna upp och inte minnas vad jag gjorde kvällen innan. Jag tappar mina gränser. Jag skäms över mig själv. Jag vill inte skämmas över mig själv, för det har lett till undvikande. Vill inte att människor ska se mig på stan, vill inte att någon ska se hur trasig jag är. Jag klarar inte av att bli avvisad, så jag frågar aldrig, då blir jag inte avvisad heller. Jag tycker synd om den man som en vacker dag kommer ligga brevid mig i gräset. Det kommer bli svårt att klara av mig. Jag längtar tills i morgon, då är det måndag och då kan jag söka jobb. Ta mig ifrån den här staden. Tack Gud för idag, även om det gör så ont så vet jag nu vad jag måste göra. Jag måste lära mig att leva med den här köttsoppan och sluta göra saker som får mig må som en rutten potatis.

 

A