2/3
tiden bara går, jag hittar inte vägen. dagen kändes så bra sen börjar gamla tankar komma in tillbaks. när blev jag så svag? har svårt att tro att någon verkligen förstår. Ge och ge när får man tillbaks? det sägs att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men jag vet inte om det stämmer. Jag är stark ensam, helst förvinner jag i tankar om var jag vill hamna. Varje gång jag lever i nuet och känner mig själv andas så trivs jag inte där, då känner jag verkligen vem jag är och det är så tyst.
Det svåraste är att hitta trygghet i att tro att man kan komma dit man vill och strunta i vad andra tycker.
Alla vill nog vara speciell för någon men jag tror inte att jag är speciel för någon, och det kommer nog aldrig bli så. Mest arg är jag över att jag blir såhär, det känns inte som att det är jag. Utan något annat som har kommit upp till ytan ganska många gånger under senare tid. Varje gång står jag vid ett val, lyssna och falla djupt eller att säga i från. Nu sitter jag och diskuterar med mig själv så jag inte faller djupt.